Cinco textos de la poeta sueca Agnes von Krusenstjerna volcados al castellano

Traduce y escribe | Hebert Abimorad


Agnes von Krusenstjerna

Agnes von Krusenstjerna.

 

Agnes von Krusenstjerna (Växjö, 1894—Estocolmo, 1940) provenía de una familia noble. Hija menor del coronel Ernst von Krusenstjerna y Eva Hamilton. Desde su primera novela, El diario de Nina (1917), y luego la serie Tony (1922-1926), provocaron a la moralidad imperante de su época, ya que describía temas sexuales así como enfermedades mentales. Pero fue una colección de siete volúmenes de la novela, La señorita Von Pahles (1930-1935), en donde la autora rechaza la imagen idílica de la mujer y la centra en la sociedad real que le toca vivir, siendo el tema de una gran controversia literaria sobre la libertad de expresión entre los años 1933 y 1935. Culminó con una conferencia de escritores e intelectuales de la época. La escritora se vio apoyada por pocos, entre la que se destacó fue la poeta Karin Boye, quien compararía el caso con la censura de la Alemania Nazi, que ella conocía de sus viajes al país. Krusenstjerna en sus novelas describe el deseo de la mujer por el amor y las relaciones sexuales. Cosas que estaban ocultas bajo la superficie del entorno en que las mujeres veían limitada su libertad.

Vivía con la idea que una maldición recaía sobre la familia para que sus jóvenes no alcanzaran el amor. Sus primas sufrieron una crisis aguda, una de ellas se quitó la vida. A los 18 años fue internada durante nueve meses en el Hospital psiquiátrico de Solna mientras su relación con la familia se iba deteriorando. Al mismo tiempo rompe con los valores que nunca antes se había atrevido a cuestionar. En la primavera del 21 se casa con el crítico literario y traductor, David Sprengel, de esta manera deshace los lazos con su entorno familiar. Su flamante esposo sirvió de estímulo a su carrera literaria.

Tuvo que ser ingresada en hospitales psiquiátricos en varias ocasiones. En 1934 se interna, en un hospicio español de monjas, en la ciudad de Málaga. Cosa que no impidió que a pesar de su exilio involuntario siguiera generando debate en Suecia. Su único libro de poesía, La casa de las monjas (1937), reseña su vida en cautiverio.

Sus obras se vieron inspiradas en sus propias experiencias y son consideradas parcialmente autobiográficas, en especial su última serie Nobleza pobre (1935-1938), que quedó inconclusa. El 1940 se le diagnosticó un tumor cerebral. El mismo año muere en la mesa de operaciones en la ciudad de Estocolmo.

Sobre la traducción

 Los textos que compartimos a continuación «Casa de monjas para los locos del mundo», «Enciende el fuego», «La paloma», «¡Ay, maravillosa tarde azul!» y «Un manojo de hojas marchitas» forman parte del volumen Un encuentro con tres poetas suecas (2021), con traducción y selección a cargo de Hebert Abimorad, publicado por el sello editorial Yaugurú en Montevideo.


NUNNORNA HUS FÖR VÄRLDENS DÅRAR / CASA DE MONJAS PARA LOS LOCOS DEL MUNDO

.
.
.
Jag är i fängelse.
Och själva luften, balsamiskt mättad
med en unken stank
från dålig andedräkt och från kvarteren,
där Malagas fattiga vältra sig i dyn,
är fängelsets.
Framför mitt fönster står ett galler
ljuvligt smyckat mot en ljust blå himmel.
Om natten gnistra stjärnorna,
karusellerna snurra,
musiken knastrar.
I glädjekvarteret vagga mörkhyade señoritas
och Andalusiens underligt kluckande darrande sång ljuder.
Den eggar, den stiger och sjunker i natten…
Men den är inte för mig
och inte för de andra sjuka.
Vi äro inneslutna i dessa murar,
inbakade under dagarna brännande sol
och infrusna under nätternas frosskakningar.
Fängelset suckar, det fylls som en ballong,
sucakrna ballong,
som stiger högt över en stsvulten coh
livad värld.
Måtte den ballangen spricka!
Då skall svavel regna från himlen
och jorden bli grå under tårarnas aska!
.
.
.

TÄND ELD / ENCIENDE EL FUEGO

.
.
.
Jag har bränt trettioåtta kloster
och skall bränna flera ännu:
må nunnorna be pater noster
samt små bönerna hundrasju!
.
Men jag går till kamp mot fatala
katoliker som samla på sitt.
De skratta, de le -men fala
för guld, de taga allt mitt.
.
Min pung de snikna tömma,
riva åt sig allt vad jag har.
De aldrig ett ögonblick glömma
att Gud är en givmild Far.
.
Så jag själv är en Gud för dessa,
en god gud som mal deras mäld.
Kanske också jag är en prinsessa,
men en prinsessa som ropar: Tänd eld!
.
.
.

DUVAN / LA PALOMA

.
.
.
Det kom ett bud om fred,
om tillstånd.
Och elden från kanoner slocknade.
Det blev så tyst
som hade alla redan
funnit en grav.
En ung soldat stod
stödd på sitt gevär.
Han kunde inte fara…
I hans öron ljödo ännu orden:
– Framåt! Ge eld!
Och hans gevär var laddat.
Till ingen nytta nu.
Sex kulor framför varandra
som skulle flugit av
och borrar in sig
i rött och levande kött.
I en människan.
Han hade blivit van att döda.
Som barn var han försiktig,
öm och varsam
om allt levande.
Nu kunde han inte räkna mer
dem han dödat.
Det rörde sig strålar
flög något upp mot himlen.
En duva med skiftande vingskrud.
Den unge soldaten lyfte bössan.
Han kunde inte se något som rörde sig
utan att skjuta.
Det hade varit order om det.
Kulan från hans gevär
träffade duvan.
Hon föll-föll.
Grässtråna skilde sig
och togo kärleksfullt emot
en död liten kropp.
Då brast något inom soldaten.
Han sjönk på knä
och grät bittert.
Och han höjde sina händer
mot en blodröd aftonsky
och bad himlen förlåta
att han dödat ett oskyldigt liv.
.
.
.

ACK, DU UNDERBARA BLÅ AFTON / ¡AY, MARAVILLOSA TARDE AZUL!

.
.
.
Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag inte att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och gåva som en lösen pant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta – en sådan liten tingest –
sitter ändå så hårt fästat
vid kroppen, den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i den fula
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det, jag räcker fram det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.
.
.
.

ETT KNIPPE VISSNA LÖV / UN MANOJO DE HOJAS MARCHITAS

.
.
.
Ett knippe vissna löv
kastades mot min port.
Jag blev utom mig, ty jag trodde
att någon ville in och jag var ensam.
Men när jag öppnade porten,
rasslade löven mot min fot
coh jag en vindil sköt igen dörren.
Vinden härjar i min trädgård,
den bryter av kvistar och grenar.
Den ilar genom buskarna
och får gruset att knastra.
Då tror jag att någon sprenger där ute.
Och jag blir rädd på nytt.
Men det är vinden som springer naken
med stora läderlappsvingar på sig.
En vinge lägger sig platt över fönsterrutan.
Så rycks den åter lös.
Ljuset i mitt rum flämtar i ångest.
Och jag suckar över min döende trädgård.
Jag tycker att den är ett hjärta
som upphör att slå,
som vrider sig i kramp
och måste dö.
Gömmer det sig icke värme
under någon av buskarna?
Den milda värmen
som får blommor att växa.
Droppar det inte färg
i det vind slitna gräset?
Blodfläckar från blommor
som icke ingåtts kärleksförbindelser
under den ljuva sommaren?
Och drömma icke frön i jordens dvala,
som blivit till i ett famntag?
Nej. Nej. Allt dör
i en förintande strom.
Då kommer det en ton med vinden,
en spröd och darrande ton.
Blåsten samlar sig för att krossa den,
slå sönder den som ett glas.
Men nej. Den fortsätter att sjunga
så sprött, så klart.
och plötsligt tiger blåsten
för att hämta andan.
Då ljuder tonen starkare.
Det är trädgården som sjunger,
innan den dör.
Från blommorna som ligga kastade
på den fuktiga jorden,
från de gula tunna grässtråna,
från buskarna där fåglar kvittrade
stiger sängen.
Det är en bön, en förtvivlade bön
att våren skall komma igen.
I ett avlägset fjärran
minnes trädgården våren.
Den ropar och ber i dödssuckar.
Kom tillbaka, milda vårregn,
milda fläktar.
Trädgården vill ju inte förstå att den
blivit gammal
och att våren kommer till den bara en gång.
Då, i brusande vildhet,
sliter höstvinden trädgården
i trasor.
Och trasorna fladdra bort,
en unik skrud som
aldrig mer kan göras hel.
.
.
.

Deja un comentario